Godta därför varandra som Kristus godtagit er till Guds ära

Kort sammanfattning från predikan av Magnus Tunehag, söndagen 10 december 2017.

(Dagens texter: Mika 4:1-4, Romarbrevet 15:4-7, Lukasevangeliet 21:25-36)

(Lyssna på hela predikan från Itunes här)

Varför skriver Paulus Romarbrevet? Bakgrunden är denna, församlingarna i Rom har inte grundats av Paulus personligen utan man tror att det är det är inresta judiska köpmän som kommit till tro på Kristus som bildat olika små gemenskaper i imperiets huvudstad. Sedan har några hedningar också kommit till tro, men prägeln på församlingarna är väldigt judekristen. Men sen sker något dramatisk, kejsar Klaudius utvisar alla judar från Rom år 49, därmed töms alla församlingar på judekristna. Efter ett tag upphävs förbudet för judar att vistas i Rom och därmed flyttar en hel del tillbaka. Men det som skett under tiden är att församlingarna utvecklat en annan kultur och andra sedvänjor där de gamla judiska inslagen inte längre är så dominerande. Därmed när de judekristna kommer tillbaka uppstår konflikter som både handlar om vem och vad som är viktigast i församlingarna, hur ska man förstå och tillämpa den kristna tron. 

Paulus mål är inte att alla ska tycka likadant och leva likadant utan att forma en gemenskap där mångfald, kärlek och hopp råder så att församlingen blir till ett Hoppets tecken för världen. Och det är min dröm också för vår församling och därmed uppstår frågan, hur sker detta?

Skriften undervisar och tröstar. 

Vi är präglade av så många olika bilder, berättelser och undervisning som skapar särskilda förväntningar. Vägen till frid och glädje handlar många gånger om att krossa dessa bilder, det gäller allt från vår bild av Gud till vår bild av oss själva och allt däremellan. För när vi läser skriften utan filter framträder en ganska nykter och realistisk bild av hur verkligheten ser ut och därmed vilka förväntningar vi kan ställa.

Men församlingen finns till bland annat för att lära oss att leva i förlåtelse, generositet och kärlek – det är så vi formas till Kristi avbild och blir ett ljus i mörkret. Paulus hade ju kunnat lösa konflikten i Rom genom att säga, dela upp er i två grupper, en som lever efter de judiska matreglerna och en som lever utan dem så får alla leva i frid och fröjd, men det hade varit att svika evangeliets kallelse. Och då hade man bara varit en spegelbild av sin omgivning och inte ett Hoppets tecken.

Så när vi fördjupar oss i skriftens undervisning får vi tröst, vi ser oss själva och andra i ett annat ljus – evangeliets ljus.

Gud är uthållighetens och tröstens Gud. 

Även Jesus blev frustrerad, han utropar någon gång när lärjungarna på nytt inte förstår, tror eller gör rätt: Hur länge måste jag stå ut med er?! Tack och lov var det inte Jesu sista ord…
Men vi delar hans frustration. Vi tröttnar på oss själva och andra och tycker att hur länge ska man behöva stå ut med vissa saker som försiggår. Då är ett botemedel att meditera över det underbara begreppet: Guds uthållighet. Det är vår räddning!

Och nu säger texten att vi ska godta varandra som Kristus har godtagit oss! Vi sätter upp en gräns, hit men inte längre, men nåden sätter inte några sådan ultimatum.

En avgörande nyckel för att forma en gemenskap som präglas av kärlek och generositet är orden, tröstens Gud. När vi blir besvikna, ledsna, arga och uppgivna på oss själva och vår omgivning är vi i behov av tröst. Problemet är att vi på grund av vår synd söker tröst på fel ställen. Skvaller, kritik och förtal är en form av tröst, vi känner oss bekräftade och sedda i detta. Och skadeglädjen ger ju alltid en viss tillfredsställelse. Vi tröstäter, vi tröstshoppar, vi har tröstsex och vi tröstsurfar. Men som vi alla bittert har erfarit är den formen av tröst ganska kortvarig och lämnar oss ofta med en djupare ensamhet och fastlåsta i samma mönster.

Och det beteendet gör något med gemenskapen, när inte Gud är den främsta källan för vår tröst riktar vi våra förväntningar och förhoppningar till varandra och när de andra inte fullt ut kan fylla ens behov av tröst blir vi kritiska, cyniska och och vi isolerar oss och skyddar oss mot varandra eller drar oss undan gemenskapen eller byter till en annan med förhoppning att just där kommer mina behov bli mötta.

Ta emot helig Ande. 

Dagens text avslutas på följande sätt:

”Må hoppets Gud fylla er tro med all glädje och frid och ge er ett allt rikare hopp genom den heliga Andens kraft.” (Romarbrevet 15:13)

Vår tid präglas av missmod, rädsla, förtvivlan och hopplöshet. Det löser man inte med positivt tänkande, verklighetsflykt eller att retirera in i sin lilla småborgerliga bubbla. Vår kallelse är inte att ta oss i kragen utan öppna upp oss för Anden – dagligen.

Till Guds ära 

Godta därför varandra såsom Kristus har godtagit er – till Guds ära. Jag tror att både judarna och hedningarna i Rom månade om sitt eget anseende och rykte och vad folk som de relaterade till tyckte. Vakandet över sitt eget anseende, framgång och önskan att få rätt kan vara ett hinder för att en kärleksfull och verklig gemenskap ska kunna uppstå. Varför ska vi lära oss att älska varandra, vara generösa och toleranta mot varandra? Jo, för att på det sättet blir Gud ärad!

Lyssna, det är inte den perfekt heliga och duktiga ”framgångsrika” församlingen som ärar Gud utan den brustna, konfliktfyllda, störiga församlingen som lärt sig att vara förlåtande och generös.